För ungefär 3 år sedan var jag på väg tillbaka i heltidsarbete. Min kontakt med företagshälsovården höll på att avslutas efter drygt två år. Jag hade inte rekommenderats eller insett själv att jag skulle etablera kontakt på vårdcentralen. Jag tänkte, ok, är jag frisk nu alltså? Ok, kan jag sätta ut min medicin. Jag googlade om att sätta ut medicin och det stod givetvis en del om blixtrar i huvudet, ångest etc... Jag tänkte att jag dels ätit den länge och att jag dels inte var sämre än att jag kunde hantera lite blixtrar. Så jag la upp ett eget utsättningsschema och ökade på det när jag väl startade. Vem vill hålla på länge. 

 

 

Det var skittufft att sätta ut medicinen. Det blixtrade och jag var trött och hade inte heller nån att bolla det med. Samtidigt ökade jag arbetstid. Den främsta anledningen till att jag medicinerat är för att ångesthantera. För mig har den energi det innebär att lämna huset och vara socialt bland människor inte räckt. Inte heller har jag klarat av allt som händer runt omkring. Vissa situationer kan man som mamma, hustru och anställd inte undkomma. Alla former av möten var svåra. 

 

Utsättningen av medicinen slutade i en krash efter 6 månader. Jag kände ganska snabbt att det inte kändes bra men upplevde att jag kunde hantera det och att livet är ju inte så enkelt ändå. Jag fick svårt att hantera det sociala som hände runt omkring i form av ansvar och saker som inte kan påverkas. Jag var inte tillräckligt utvilad och tog bort min livlina när jag satte ut medicinen. Jag fick mer ångest och deprimerad. Jag fick etablera kontakt med vårdcentralen, påbörja medicinering och arbeta mig tillbaka på mattan. Jag minns att det var en evighet. Misslyckanden brukar kännas som en evighet och jag såg detta som ett misslyckande. Idag ser jag det mer som en lärdom. Ibland behöver man pröva saker även om det inte går som man tänkt. Jag kan också se svårigheten i vårdkedjan, att det inte hakar i mellan företagshälsvård och vårdcentral då kanske nån fångat mig. Så evigheten att komma tillbaka till heltid tog 3 månader och helt sjuskriven var jag enbart ett par veckor. Så med visst perspektiv får jag godkänt. 

 

Tiden har gjort att jag har blivit snällare mot mig själv. Det behövs. Det är lättare att lyckas då.