I år, ett par år efter det fatala försöket att sätta ut medicinen bestämde jag att det var dags att försöka igen.  Jag har ju erfarenhet av hur det känns när jag ska låta bli att göra det hela. Jag har funderat på det hela ett tag för även om medicinen (antidepressiv) har fördelar kommer den med biverkningar. Om jag inte har behov av medicinen finns det inget syfte att äta den och få biverningar. 

 

 

Förutsättningarna att sätta ut medicinen har ökat. Jag har hittat ett flyt i träning och verktyg att hantera olika situationer och framförallt avstå saker. Jag känner att jag landat i mig själv och känner mina nya gränser och att det är stabilt privat, socialt och på arbetet. I slutet av februari var jag till Italien med familjen och vid hemkost blev jag ombedd att arbeta hemifrån då det var i samband med att den nu pågående pandemin tog fart. När jag förstod att jag skulle jobba hemifrån under en period tänkte jag att det är ypperligt för justering/hantering av medicin. Inte visste jag då att jag fortfarande drygt 3 månader senare skulle arbete hemifrån

 

Denna gång har justeringen och utsättningen gått smidigare. Jag har inte haft några blixtrar utan en enorm trötthet. En trötthet som jag inte kunde sova ifrån den första månaden men som nu släppt till min vanliga klockan tre trötthet. Eftersom alla känslor hamnar närmre inpå har jag känt viss irritation. Att ha två tonåtingar hemma är ju att ständigt pröva sina gränser. Det har gått bra.

 

Min reflektion med pandemin är att jag aldrig kommer kunna kliva in i allt det jag gjorde innan pandemin. Att jag kommer behöva begränsa mina sociala aktiviteter lite till och fokusera på det som är viktigt. Som bonus på utsättningen av min antidepressiva har jag kunnat sänka min blodtrycksmedicin. Kanske beror det också på min regelbundna träning. Men det är ett stort lyft.

 

The comeback is always stronger than the setback!