Alla dessa gåvor blev vardag med ansvar, förväntningar, måsten och åtaganden. Glöm då förhelsike inte att mitt upp i allt så var det främsta ansvaret att ständigt vara lycklig eller vafan det räckte att se lycklig ut! 

Jag gick in för det hela med hull och hår. Det tog stopp för fem år sen. Jag fann mig själv i stoftform, hyperventilerade på soffan  med konstant pulspåslag i halsen oavsett tid på dygnet. Ångesten kopplad till kroppen som en blodigel. Jag vet att jag tänkte "är det så här det ska va, så vill jag inte mer". Skammen kom direkt med tanken. Jag hade ju allt. Hur kunde jag sitta där och tänka så? Idag vet jag att jag var sjuk. Att vara sjuk är inte skamligt, det är mänskligt! 

Vägen tillbaka har kantats av insikter, nya redskap i vardagen, förändrat tankesätt, fördjupade relationer, avslutade relationer och  träning. Hela vägen har familjen slutit upp. Min man som klev in och räddade det "nya vi" genom att vara en livskamrat i nöd och lust. Barnen som aldrig slutade ösa kärlek och glädje. Vilken fantastisk bas jag har!

Min hand till dig mitt i stormen. Jag känner med dig! Det är så svårt när man själv är en del av stormen. Det finns bättre dagar! Jag vet!