I det akuta stadiet krävs sömn, mat och rörelse. Jag hade inte sovit hela nätter på evigheter och var körd i botten. Under en lång period (år) bytte jag sovplats flera gånger under nätterna på grund av dålig sömn och ångest. Jag var trött på dagarna och då var det av nån galen anledning mycket lättare att sova. Jag var sjukskriven på heltid en mycket kort period (6 veckor) sen bestämde jag mig för att bestämma själv och återgick på halvtid. Det innebar för mej att jag hade nått att hänga upp dagen på. Sannolikt hade jag tillfrisknat fortare med en längre heltidssjikskrivning. Jag hamnade lite mellan vårdcentralen och företagshälsovården. När företagshälsovården väl klev in vägrade jag backa  in i heltidssjukdkrivning. 

 

Jag fick sömntabletter som jag var rädd för. Det kändes obehagligt men när jag väl vågade ta dem och kroppen stängde av var det fantastiskt. Jag kom att ha dem ett par år från och till. Som de flesta tabletter funkar de sämre över tid och jag lärde mig att använda dem ibland för att återfå sömnrytm. Nu har jag inte behövt dem på flera år men jag är djupt tacksam att de fanns när så krävdes. 

 

Under den här perioden tog jag tvångspromenader. Jag gick och hämtade barnen på skolan för att få till det och hade ett par vänner att promenera med. När jag senare började jobba mer kom barnen att sakna mig. Jag blev förvånad. Jag hade aldrig sätt mig som vidare sällskap, halvsovande på soffan. För dem var jag trygghet, kärlek och matleverantör. De kom ofta och la sig bredvid på soffan. Alltså igen, familjen min styrka. Barn, kärleksbomber. 

 

När vi springer fort för att hinna med alla aktiviteter och fånga alla bollar är det lätt att glömma värdet av att ligga skavfötters på en soffa eller på rygg i gräset och titta på moln.