Jag hade en första krasch ett antal år innan kroppen stängde av och gav mig fingret. Jag fick då enormt stöd av vården och extra insatt samtalsstöd. Vid detta tillfälle gjorde vi som familj ett par aktiva beslut. Vi valde att flytta triggat ur både min situation och äldste sonens situation i förskoleklass. Jag blev inte frisk, men när trycket lättade hemma kunde jag precis andas igen. Konstgjord andning.

När den stora kraschen inträffade och jag inte visste vad jag skulle ta mig till. När arbetsgivaren inte klarade av att sätta in insatserna från företagshälsovården i tid. När jag inte var stark nog att slåss för mej själv. Då tog jag tåget till honom för en läkartid. Han som alltid lyssnat. 

Jag vet att jag satt på en stol och hade svårt att existera . Han var tvungen att ta tag i mig för att få kontakt. Jag skulle vara galet sur, arg och irriterad i tre månader på honom. Jag orkade tack och lov inte gå nån annanstans. Varför jag var sur? Jag var tvungen att komma in på besök varje vecka för läkarintyg i tre månader och däremellan ringa för att boka tiden.  Jag trodde han misstrodde mig. Han var orolig att han skulle förlora mig att han ställde krav och avsatte sin egen tid. Till alla läkare där ute på vårdcentraler. Ni gör skillnad. Jag är så oerhört tacksam att han valde att vara tydlig och envis! Efter fyra månader klev företagshälsovården in med ett helt annat resurspaket. Men han, husläkaren i förorten, var min livlina.