Ibland ger livet utmaningar som är svårare än andra. Ett beslut påverkar i många fall ens omgivning och är de tuffa beslut kan det helt klart behövas uppbackning. När beslutet gäller ett barn är allt mer komplext, det tror jag alla föräldrar känner igen sig i. Helt plötsligt ska en annan persons känslor vilja och behov mötas gentemot ett val. I många fall är det betydligt mer balansgång för att få ut det bästa i situationen för att hitta rätt. 

Det har varit en utmaning för mig och min man med yngste sonens fotboll. Sonen formligen älskar fotboll. Han älskar att spela, titta på matcher och köra playstation etc. Sen årsskiftet känns det som vi hamnat rätt. Nu fyller sonen 13 år så det var väl fan på tiden. Innan dess var allt en balansgång för sonens skull.  

Redan från början kändes det som vi stod lite utanför. Nyinflyttade i området och utan att rotat oss. . Fokuset i fotbollslaget har framförallt varit på de som varit duktiga på sitt utövande. Sonen som utvecklades långsammare i grov och finmotorik fick kämpa för att vara en del av gruppen. Efter ett par års träning differentierades träningarna tydligare. Vår son har alltid fått spela betydligt färre matcher och trots att han lagt manken till upplevde han aldrig att han blev en del av laget. Jag vill poängtera att det handlar om vuxna, inte om barn. Sonen kände aldrig att han inte hade vänner men det var inte på samma sätt. Andra uppmärksammades och växte och han kände sig ensam. Eftersom intresset var stort kämpade sonen på. Vi uppmuntrade med fotbollscamp och i dessa presterade han mycket bättre och växte. Han till och med sprang bättre av att befinna sig i annat sammanhang. Han fortsatte kämpa på i laget. En dag (efter fem år!) ville han inte längre. Han kände sig åsidosatt och utanför. Han skulle fylla 12 år. I det läget hade vi som föräldrar försökt kommunicera flera gånger med olika tränare och kände att det inte fanns mer att ge. Vi försökte byta lag i samma förening men det blev stopp. Sonen kom att kämpa på ett par månader till men en dag i höstas fick han nog. Han ville inte gå på träningen. Träningar som varit bland det roligaste han visste. Han var trött på bemötandet och slängde in fotbollskorna i skåpet. Vi plockade genast fram handbollen. Det var aldrig samma sak. Lagom till jul var sonen gråtfärdig av saknad till fotbollen.  Vi bokade ett fotbollscamp i mellandagarna som han gick till med ångest. Han kände sig värdelös och visste inte om han kunde spela fotboll. Första dagen kom han hem med lyckotårar. Att få vara med vänner i fotbollsmiljö och spela fotboll. Han kom hem med sjuk träningsvärk, för han kunde inte sluta spela. Jag lyfte telefonluren igen, den här gången fick sonen byta lag. Det var då fotbollen blev lustfylld. 

Jag och min man var aldrig en del av laget sonen spelade i. Vissa föräldrar hälsade inte och bemötandet är i alla delar diskutabelt. Min man fick ta en stor del av aktiviteterna för jag kände mig aldrig bekväm eller välkommen. Allt deltagande oavsett vad det gällde var för sonens skull. Det är så galet skönt att slippa. Det var en utmaning vi tog oss an för vår son, min man och jag. För det är ju vår älskade unge!  

Vad betyder den här inställningen för idrotten och vad betyder det här för pojkarna? När ett barn i åldern 7-12 inte får delta som sina vänner, när denne begränsas. När fotbollen inte är en gemenskap för alla. När vuxna män gör skillnad på barn. Vad sänder det signaler till pojkar som ska växa upp till män? Vad innebär det för gemenskapen för en grupp? Jag har pratat med sonen många gånger att det inte är han som bär skulden, inte heller hans kompisar. Det är de vuxna som sätter spelreglerna. Min son har frågat många gånger vad han kan göra annorlunda. För barn tar ofta skuld, det upplever att de brister och borde göra bättre. Jag hoppas jag och min man i vårt föräldraskap förmedlat att det inte är sonen som är otillräcklig utan vuxenvärlden.  

Jag tänker att idrotten är till för glädje, gemenskap och rörelse. Att fostra barn i laganda. Alla tänker inte så. Det har vi blivit varse. Det känns bra att vi fick hitta rätt tillslut.

Till min fina grabb!

Challenges make you stronger and strengthen your ability to face and conquer more adversity in the future; you become more confident from overcoming many difficulties. ― Duncan Muguku

“You can't be brave if you've only had wonderful things happen to you.”  ― Mary Tyler Moore